8 sidor Uggla

Expressen:

"Det är viktigt att få känna sig manlig ibland"

Magnus Uggla om den ultimata flickvännen, manlig fåfänga och förhållanden som gått i stå.

Magnus Uggla har inte alltid varit kritikernas gullegris, men han vet hur man skriver en melodi som är omöjlig att få ur huvudet. Pompompom, nanana-na-na...
   Nu har han släppt en ny skiva, och som vanligt debatteras det vilt. Är singels snuskig? Ät den mansgrisig? Är den bara dålig?
   Men medan folk debatterar klättrar singeln "Nitar och läder" på försäljningslistorna. Hela vägen upp till toppen.

Magnus Uggla kommer till intervjun i solbrillor. Han är 46 år gammal, men det hindrar honom inte från att bära en svart t-shirt med en vit dödskalle på, "Alltid retar det nån" liksom.
   Hans karriär är lång, den tog fart redan i mitten av 70-talet. Då var det en betydligt mer androgyn look som retade folk.
   Under de fyra decennier han härjat har kritiker - och vanligt hederligt folk - retat sig på aggressiva texter, hånfulla texter, korkade texter och alla andra texter han skrivit.
   De har retat sig på hans trallvänliga melodier och hans frisyr.
   De har också retat sig på han nonchalante inställning till att de retar sig på honom.
   Men vissa har ju gillat honom också. Han har sålt ett par miljoner skivor och fått Povel Ramels karamellodiktstipendium.
   Det har förstås retat upp väldigt många.
   Det hör väl till på något sätt när det handlar om Uggla.
   Nu finns det en helt ny skiva att reta sig på, "Där jag är e're alltid bäst". Som en aptitretare(!) från den har vi ett bra tag kunnat höra singeln "Nitar och läder". (Om du inte har hört den föreslår jag att du läser igenom låttexten i slutet av artikeln innan du fortsätter.)

<> Hur föddes egentligen den där texten?
   - Det var segt. När jag gjorde plattan satt jag i januari utan en enda text, inget var skrivet. Jag visste att jag skulle ha en platta klar i slutet av juli, så jag satte mig ner och funderade. Och räknade. "Hur många texter måste jag skriva per månad för att hinna?". Och samtidigt kände jag att jag inte hade en jävla idé, inget i huvudet.
   - Det var egentligen rätt nära att jag sket i alltihop, jag behöver egentligen inte göra en platta om jag inte vill, och det var bra nära att jag lade ner hela grejen.

<> Men det blev en skiva ändå?
   - Ja, i februari fick jag plötsligt ett oerhört flås, ja jag blev faktiskt inponerad av min egen kreativitet. Den har aldrig varit så effektiv som det senaste halvåret.

<> Och så kom texten till "Nitar och läder" som ju känns ganska malplacerad i ett politiskt korrekt samhälle. Finns det någon idé bakom?
   - Klart att det finns en idé! Jag är ju 46 år och har jämnåriga kompisar som har haft förhållanden från och till i många år, och jag hör ju hur de pratar - både tjejerna och killarna - och därifrån kommer inspirationen.

<> Hur då pratar?
   - Alltså, det handlar ju om den starka kärleken som finns i alla förhållanden, i början när man just träffats, men sedan verkar försvinna ur mångas liv. Det blir rätt tråkiga förhållanden kvar.

<> Så låten handlar om...?
   - Ett förhållande som gått in i en jävla återvändsgränd, helt enkelt, och som kan flyta på så resten av livet om det vill sig illa. Eller leda till skilsmässa om det vill sig väl. Jag hör ju ständigt hur trötta folk är, hur de skaffar sig älskarinnor vid sidan av för att få just den där kicken som inte finns kvar i förhållandet längre.
   - Det är ju det som är "Nitar och läder" - titeln är ju bara en symbol för... sex och... ja, bekräftelse på något sätt. Texten handlar ju inte om nån sorts masochist eller sadist, utan om lekfullheten som försvunnit ur förhållandet.

<> Så vad säger du till dom som uppfattar "Nitar och läder" som en sexistisk och chauvinistisk låt?
   - Ok, jag kan hålla med om att den vid första ögonkastet kanske verkar så, men egentligen är det en tragisk och sorglig låt om ett kärlekspar som inte längre pratar samma språk. Och killen i den här låten är otroligt fyrkantig, han ser bara sexet, inte känslorna. Jag tycker att låten lite grann har samma känsla som filmen "American Beauty". Kärleken är borta.

<> Hur ska man vara, vad är riktig "manlighet"?
   - Det ryms ju så mycket i begreppet, man ska inte vara en fyrkantig, kåt snubbe som super på helgerna, utan man måste vara en kombination av hårda och mjuka sidor. I alla fall tror jag att många kvinnor tycker så.

<> Hur manlig är du själv?
   - Det kan jag inte svara på själv, det får du fråga folk i min närhet, som ser på mej utifrån.

<> Men du känner dig väl manlig?
   - Jo... ja, jag är väl manlig i tankarna, men jag är ingen machosnubbe direkt. Jag är inte bra på sporter, jag är inte bra på att meka, jag är ohändig. Och jag vet egentligen inte hur manligt det är att skriva låtar och stå och sjunga.

<> "Världens ultimata flickvän offrar gärna liv och lem..." sjunger du på singeln, hur ser den ultimata flickvännen ut?
   - Det vete fan, jag har ingen aning. Men kanske är det den flickvän som lyckats hålla förhållandet vid liv fast det gått tio år.

<> Hur viktigt är ett vackert yttre?
   - Det är skitviktigt. Absolut. De som säger något annat ljuger. Klart att det inte är kul när en i förhållandet slutar bry sig om sitt yttra och förvandlas till en köttbulle. Att bry sig om sitt yttre, utan att var fåfäng, det är att visa respekt för sin partner.

<> Som Jim Carrey sade i "Liar liar": "Det är bara fula människor som säger att skönhet kommer inifrån".
   - Hahaha... ja, den repliken är jävligt bra.

<> Ett rykte säger att du är fåfäng och att du lägger ansiktsmask lite då och då?
   - Jag?! Aldrig, har aldrig gjort, Nej men gud, jag är den mest... vad heter det? Den mest ofåfänga som finns. Om fåfänga är omanligt, då är jag jättemanlig.

 

 Det här tror jag är i Eskilstuna 1977. Ja, det är det. Tror till och med att det här blev löpsedel, mittuppslag. Det var mitt gemonbrott, och det var mycket tack vare den här artikeln. Här är jag verkligen liten, men jag är nog inte tjockare i dag. Här var jag råkaxig, precis så stöddig som jag ser ut. Fantastisk bild.

Jag gillar inte den här bilden, det är ett releaseparty för min platta 1983. Jag har ju så fula kläder, så där kan man ju inte klä sig på ett releaseparty. Man tog på sig vad man hade... seglarskor! Helfel.

Ja just det. 1977 var jag med i en film som hette "Bluff Stop" och jag tror att den här bilden togs i samband med det. Det är för övrigt tjejen som jag har mitt första barn med som syns lite suddigt där i bakgrunden. Jag är 23 här, ser väldigt snäll ut.

En av de första bilderna som togs på mig, det var min brorsa som plåtade 1975. Här var det ju "Bobbo Viking", transa-looken som gällde. Jag gillar fortfarande den här stilen, från glamrockstiden, den är råtuff. Den är rårätt den här bilden. Som en ung Britta Borg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

- Det här är -77, jag bodde i Gamla stan då. Vilken jävla läder jacka... och de där dojorna hade jag glömt bort, faktiskt. En ganska tuff bild, den håller, men jag tycker att den där läderjackan är lite besvärlig.

- Det här är från "En katt bland hermelinerna", 1991. Det var en spontangrej, man är så otroligt försiktig egentligen. Det började som en kul grej i "Jacobs stege" men ledde till en turné med Karl-Gerhardsällskapet och att jag fick Povel Ramels Karamellodiktstipendium.

- Jag var den första i världen som körde med "wet look", i april 1981, långt före Michael Jackson. Jag uppträdde med looken på scen. Problemet var att det inte fanns nåt medel att sätta i håret för att få det att se "wet" ut, så jag fick doppa huvudet i en hink med vatten före konserterna. Men när håret torkade mot slutet av spelningarna såg det inte alls lika ballt ut.

- Oj, det var en jobbig 80-talsfrisyr. Bilden kommer från skivan "Välkommen till folkhemmet", 1983. Jag är sminkad här lite kajal i alla fall. Det här var verkligen en besvärlig stil, jag har hört att 80-yalet är på väg tillbaka. Men jag vill inte se ut så här igen.

Ful Uggla i "Tiggarens opera" på Malmö musikteater 1999. Han spelade rollen som MacHeath.

- Det här... kan det vara från premiären av "Kristina från Duvemåla", förra året? Nej, jag vet inte vad det är. Kolla den där otroligt besvärliga västen som jag har på mig, den är inte kul. Usch, den är hemsk. Men bortsett från västen är det väl ungefär den stil jag har idag.

Foto: Torbjörn Andersson, Weine Lexius, Lars Nyberg, Tommy Näzell, Lasse Svensson, Gabriel uggla.

I februari fick jag plötsligt upp ett osannolikt flås.

Jag tycker att låten har samma känsla som filmen "American Beauty". Kärleken är borta.

När jag var tolv var jag tvungen att klippa mig, det var mamma som bestämde det.

Om fåfänga är omanligt, då är jag jättemanlig.

Jag skriver min musik som om mitt liv hängde på den. Och det gör det också.

Den ultimata flickvännen är den som lyckas hålla förhållandet vid liv fast det gått tio år.

<> Din Din frisyr som har hängt med sen -77, lär vara föremål för viss debatt i dina nära kretsar?
   - Ja absolut, det tjatas om att jag borde klippa mig och det ska jag säkert göra någon gång, men så länge jag kan behålla mitt hår så kommer jag att göra det. Tids nog lär det bli så tunt att jag måste ta bort det. Inom tio år har jag klippt mig. Och jag antar att då är rakad skalle enda chansen.

<> Är du feminist?
   - Njae, för det första vet jag inte vad ordet betyder och för det andra vill jag inte sätta etiketter på mig, jag försöker se mig som människa i stället.
   - Men självklart ska det vara lika lön för lika arbete. Jag tycker det är vidrigt med tjejer som inte blir befordrade för att de är tjejer. Och jag är uppvuxen med en mamma som gjorde karriär, så för mig är det självklart att man till exempel delar sysslorna hemma.

<> Hur viktigt är det för dig att få bekräftelse? Som man?
   - Jag tror att det är mycket viktigt att få bekräftelse. Och det är nog viktigt att få känna sig som en man också, ibland.

<> Som man känner sig när man bytt en fläktrem?
   - Haha, så nöjd kommer jag aldrig att få vara. En glödlampa kan jag nog fixa, på sin höjd.

<> Tror du att mäns behov av bekräftelse skiljer sig från kvinnors?
   - Nej, jag tror att kvinnor har ett precis lika stort behov att bli bekräftade, verkligen. De älskar ju när man uppvaktar dem, till exempel. En man blir ju aldrig uppvaktad på samma sätt, han får ju inte känna den sortens bekräftelse.

<> Är inte det lite ojämnlikt?
   - Nehej, det har inget med jämlikhet att göra. jag vet inte ens hur jag skulle reagera om jag blev ordentligt uppvaktad. Jag har ju aldrig blivit det, med blommor och så.

<> Som artist, hur mycket bryr du dig om vad andra säger?
   - I jobbet är det oerhört viktigt, folks reaktioner är a och o. Men vad kritiker beträffar... jag har blivit så van vid dålig kritik så jag har blivit skitbra på att ta den. Jag är jättevan att läsa i tidningen att jag är en sopa, så det är inget problem. Jag tror till och med att dålig kritik är bra för mig.

<> Varför det?
   - Ja, därför att de som gillar mig, de tycker ofta tvärtemot vad kritikerna tycker, så skulle jag bli hyllad av alla kritiker så kanske skulle ifrågasätta om jag verkligen gjort en bra platta. Om jag verkligen fick ett officiellt erkännande skulle det sabba hela min fina image jag bygt upp under alla år.

Den imagen gör att Magnus inte gärna talar om politik eller pengar. Att han skulle vara en aktiehaj förnekar han bestämt. Han har rådgivare som alla andra artister, men "skiter" i pengarna. Ekonomi är tråkigt. Precis som politik. Men en fördel med pengar är ju att man kan skaffa ett fint hem, en borg. En villa i förorten. Men.
   - Nja, det är ingen fest att bo i villa, precis. För det första älskar jag stan, förorten är ingenting för mig. Jag bor hellre i en lägenhet mitt i stan. Men i ett förhållande måste man kompromissa och att bo i villa är ett slags kompromiss.
   - Men allt som har med villaboende att göra är jag helt ointresserad av - jag är som sagt ohändig, jag kan inget om trädgårdsarbete, jag kan till och med reta upp mig på saker. Som vårt äppelträd, jag blir galen på det. Äpplena trillar ner på marken och ligger där och ruttnar, sen kommer ankorna och så sitter de där och käkar äpplen... nej, usch.

<> Kanske det vore en idé att anställa någon som tar hand om gården?
   - Gården? Nä, nu får du ta det lite lugnt, det är ingen gård vi bor på, haha.

<> OK, villan då.
   - Ja, det kanske inte vore så dumt. Jag kanske ska anställa någon, han kommer definitivt att ha full sysselsättning, det går ju hela tiden sönder saker i villor.

<> Du lär ha ett par tusen Happy Meal-figurer från McDonalds? Då är det väl bra att bo rymligt.
   - Ja, jag läste i en intervju att den där videoregissören Jonas Åkerlund också samlar, och går man ut på nätet och kollar ser man att det finns massor av idioter som sysslar med det.
   - Det tråkiga med hobbyn är att man inte får packa upp leksakerna ur sina förpackningar, för då tappar de i samlarvärde. Så de är jättetråkiga, de bara ligger där i sina kartonger och tar upp plats. De är så tråkiga att jag har försökt sluta ett par gånger, men det gick inte. Jag hade som mål att sluta vid årsskiftet, men jag håller fortfarande på. Frenetiskt. Jag har väl 1500 - 2000 stycken.
   - Men en verkligt sjuk grej, det är min polare som samlar gitarrer. Han har en Gibson, "Flying V", svindyr, som ligger ouppackad i en låda. Men det är ingen som ens vet om gitarren verkligen finns, för man får inte öppna lådan, då sabbar man värdet. Sjukt. Lådan kostade väl en miljon. Hoppas verkligen det ligger en gitarr där.

<> Du pratar om villan som en kompromiss. Hur hade ditt liv sett ut om du hade varit kompromisslös?
   - Ja, då hade jag säkert varit ungkarl och bott i en etta i stan... som en dröm, haha.

Fortsättningen kommer så fort jag får tid!