Recensioner av Där jag är e're alltid bäst

NY CD: "Där jag e're alltid bäst" (Sony)
Lika bra att säga det med en gång.
Här finns inga personangrepp. Inga övertramp.
Däremot en Magnus Uggla som förlåtit och tagit tillbaka 70-talets glamrock.
Som redan i skivans inledande ord, "Varning på stan igen fast nu som gifta män", signalerar att han suttit hemma i förortsvillan och funderat på vad i ungdomens slyngeltid som borde återanvändas.
Kanske smygtestade han till och med platåstövlarna som han begravt på vinden.
Allt för att komma i "Varning på stan"-stämning.
För här samsas Bowie, Mott och Bolan.
Och synthfanfarerna får ta ett steg tillbaka för "shalala"-refränger och handklapp.
Men framför allt finns här texter utan de senaste årens så onödiga överdoser av ironi.
Till och med två kärleksförklaringar.
Och sorgliga "I himmelen" kommer att bli taxichaffisarnas favorit i nattradion.
Det är rakare, ärligare och… punkigare.
Till och med sången.
Rakt ut utan tanke på konsekvenserna i form av enstaka falsksång.
Och även om mediechefer och överklassungar dissekeras så handlar mycket om kärlek.
Som om han inspirerats av krogshowens relationsanalyser.
Eller så är det bara ett resultat av Ugglas ständiga vilja till trots.
För vem förväntade sig inte en attack på dokusåpor och svensk hiphop?
Vem trodde inte att Uggla skulle försöka visa junioren Markoolio hur en snuskig fotbollsrefräng ska skrivas?
Och det är lite rörande att se hur rebellen som en gång provocerade med kajal och kaxighet nu 23 år senare hittar sin revolt i att hylla medelålders deltidspartajande ensamstående mammor.
Eller som Uggla uttrycker det: "Morsan e’ okej!".

MAGNUS UGGLA
Där jag är e’re alltid bäst

rock (Columbia/Sony)

Det börjar med introt från Mott The Hooples ”All the way to Memphis”, det som hela ”Va ska man ta livet av sig för...” i princip utgick i från.
Sen kommer första textraden ”Varning på stan igen...”.
Ingen behöver alltså sväva i ovisshet om vad Magnus Uggla vill åstadkomma på sitt tolfte studioalbum.
Han vill vara ung igen. Han vill vara hip. Han vill vara glamrockaren som för 23 år sedan gjorde den tuffaste, sexigaste och mest härligt arroganta rock ’n’ roll det här landet hört.
I pressreleasen berättas att han rent av varit på nostagitripp tillbaka till sin ungdoms hårdsminkade London och ”till och med köpt ett par nya platåstövlar”
Ja, för all del:
Hellre glamrock, om aldrig så daterad, än den infantila vaktparad-disco Uggla torterat oss med sedan han blev folkkär i mitten av åttiotalet.
Problemet består i en ganska monumental brist på trovärdighet.
1977 var Magnus Uggla en 23-årig innerstadsslyngel som instinktivt visste vad som var rätt och fel, en östermalmsk Ian Hunter som på ren och självklar intuition gick i de ballaste kläderna, hängde på de hottaste ställena, köpte de fräckaste skivorna och beppade de saltaste biffarna.
Följaktligen lät det alldeles okonstlat och naturligt cool när han själv började stapla uppkäftiga Mick Ronson-riff på varann.
I dag är samme man en 46-årig, burgen villaägare som möjligen kan minnas den tuffaste delen av sjuttiotalets popkultur men aldrig göra den till sin igen. Aldrig bli en del av den. Aldrig på allvar förstå dess magi. Köper han platådojjor i London i dag gör han det som ”en kul grej” – inte för att få hela Hamngatan att vända sig om i avsmak och beundran.
Följaktligen låter det konstruerat och uttänkt och småtöntigt när han försöker recycla samma riff i dag.
Rent tekniskt vet han ju hur det ska göras. Hur gitarrerna ska låta och hur rytmsektionen ska svänga.
Men det hjälper inte. Det blir farsa på stan i alla fall. Särskilt som han inte ens i den här glittriga miljön kunnat hålla sig från att skriva en serie gubbhurtiga, dumma, allsångsbrölande Jånni Balle-refränger.
Har man sett honom sjunga ”Solglasögon” med Docenterna i Hultsfred, snacka bögar i Kristian Luuks soffa eller recensera sig själv i fantastiska tidningsannonser är de övningarna helt obegripliga.
Hur kan en så till synes smart och cool snubbe kläcka ur sig så exempellöst fåniga refränger som de i ”Morsan e okej”, ”Nitar & läder” och ”Inte alls förbannad”.
Texterna? Det är samma ”lustigheter” som vanligt, bara lite snällare. Fast det finns förstås ingen i hela världen som rimmar så här från ”Hotta brudar” – en taskspark mot dryga överklassbrudar
På Sophies hoppas dom på petting/Med kyparn som är fotbollsföredetting”.
Kongenialt. Typ.

En CD i världsklass!

MAGNUS UGGLA
Där jag är e’re alltid bäst (Columbia)

Jag ska börja med att tala om redan nu att Uggla aldrig spelat in en mer helgjuten, en mer inspirerande eller en mer sprängfylld skiva, än detta nya album.
Vad innebär då denna nya Uggla-variant? Vid sin sida har denne virtuos lika trogna som kompetenta musiker – Jerker Odelholm på bas, Per Lindvall på trummor, listan skulle kunna göras lång… Enkelt sammanfattat kan man säga att musik aldrig varit mera Uggla än just »Där jag är e’re alltid bäst«. Efter ett ytterligt charmant intro – där välbekant Stureplanssnack ackompanjeras av biltutor (är det inte genialiskt, så s äg?) och Pontus Frisk intensiva piano – drar Sveriges mest pricksäkra sångare igång med att varsko lyssnarna om att det är varning på stan – igen. Stockholms nätter är lika heta som förr, men befolkas numer av medelålders mediaelit. De som känner igen dem, eller känner igen sig själva, borde ligga dubbelvikta av skratt framför CD:n redan innan första låten ebbat ut.
Magnus Uggla har hittat tillbaka till Stockholm och kroglivet men det är en ny Uggla som släppts lös och som går bärsärkargång bland storstadens mest patetiska nattklubbsprofiler.
Han väljer numer att profilera sig som en räddare av vissa, basala, existensialistiska värden. Man skulle kunna säga att vi fått en första, svensk uttolkare av den enda kommers som alltid funnits och alltid kommer att fortsätta existera – sexualitetens marknad.

»Där jag är e’re alltid bäst« ger er spridda scener ur diverse uppfuckade svenska äktenskap. Starka porträtt av män som inte längre är i sina bästa år och av kvinnor som för länge sedan passerat sitt bästföredatum, men som gärna vill ändå. Sedan mjukispappan gjort sitt intrång har de svenska männen tappat sin identitet, och här kommer äntligen ett album som kan ge dem den tillbaka. Göra män till män på nytt. Och, kanske, ge tjejerna tillbaka den kvinnlighet de tappat sedan de valt att bli kvinnor i karriären…
Vildast på »Där jag är e’re alltid bäst« är de långbenta Djursholmsblondinerna i »Hotta brudar« – en musikalisk dagbok om nattliga utfärder till Sophie’s bar och riktiga tjejer – sådana som dricker Moët som andra sväljer kranvatten. Tjejer som vet att rocka loss så att det slår blixtar om skivspelaren. Precis som hela skivan – f ör det känns verkligen att Uggla hittat tillbaka till rocken. Till platåskor, skinnjackor och Sweet, till Mott the Hoople och pampiga körer för hela slanten.
Lägg till detta ös inte mindre än tre smekande ballader. Vuxna män har ju sällan lätt för att sätta känslorna på pränt utan att bli patetiska, men det måste sägas att
Uggla slagit huvudet på spiken i »Kan det vara kärlek?« himlastormande körer, svepande toner, och känsla, just det ärlig, härlig, omtumlande vacker känsla. Kanske har svensk pop aldrig varit mer romantisk än på ett Ugglaalbum år . . . . . Valthorn och stråkensemble ackompanjerar hjärtskärande sång som bevisar att en stor röst kan rymmas även i en mycket liten man. Skivans storhet lär delvis vara en frukt av ett nytt producentsamarbete. Peter Kvint och Simon Nordberg spelar en handfull instrument på skivan och mixade fram det nydanande soundet på första singeln »Nitar & läder«, som i skrivande stund tronar högst upp på försäljningslistan för tredje veckan i rad. De står för den glasklara produktionen på detta album där »Inte alls förbannad« är extra mycket värd att nämna för just produktionens skull. De har trimmat fram lager på lager av undertryckt äktenskapligt raseri och aldrig tidigare har rockhistorien hört så mycket ilska vibrera in i minsta taktfasta handklapp.
Kort och gott är »Där jag är e’re alltid bäst« tolv smärt välskurna låtar som kommer att gå hem i både hus och stuga. Tillsammans bildar de årets hittills bästa
rockalbum. Sju ugglor av sju sitter som smäck.

Allas eder ännu drygare,
Magnus Uggla